Så här med bullarna klara, så undrar jag varför jag alltid känner ett sånt otroligt motstånd mot just lusse-baket?
Varje år känns det som något jobbigt, kletigt, bökigt...som jag gärna skjuter upp och helst kanske skulle hoppa över helt..
Ska man dessutom ha en liten medhjälpare som kommer med glada tillrop a la: "- BIEN, BIEN, BIEN!!!" och som ivrigt doppar sina små knubbiga fingrar i smeten som ännu bara består av jäst, mjölk och smält smör...men ändå tycker det är "- JÄTTEGOTT MAMMA!!!"....
ja då känns det både ännu jobbigare, men samtidigt så mycket roligare!
För trots allt kletande och smulande och stökande, så är det bland det roligaste Selma vet!; Att hjälpa till i köket i allmänhet, men just att baka...ja det faller henne precis i smaken!
Kan inte annat än att erkänna att vi hade en toppenkväll tillsammans mellan mjöl, plåtar och väldoftande saffransdeg!!
fredag 5 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Bullarna ser jättegodaut. Bjuder du.Har flyttat till Järla sjö för 3 veckor sen.
God Jul och gott nytt år
Pelle
Så där äckligt perfekta som bara en storasyster kan lyckas med....bläääää
Skicka en kommentar